Nu är snart det projekt som ligger Doppio varmast hjärtat klart för lansering och vi är mycket stolta att få lämna över resultatet till Insamlingsstiftelsen för Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus.
 
Som jag redan skrivit i ett tidigare blogginlägg så löd frågan från dem:
”Har ni lust att dokumentera vår golftävling, Barngolfen 2010. Vi skulle vilja ha en film om detta evenemang för att kunna visa upp vid olika tillfällen och i en förlängning samla in pengar till vår verksamhet”.
”Självklart, det kan vi klämma in tänkte vi” och packade in kameror i bilen och styrde mot Hills Golfklubb.
 
Väl framme gick vi runt och bekantade oss med omgivningarna och tog reda på viktiga tider att hålla reda på, vilka personer som skulle dokumenteras etc. Efter ett tag kom en buss med barn från sjukhuset för att de skulle få lite miljöombyte, träffa idoler och clowner, samla krafter och få lite luft. Och någonstans här förändrades allt med detta projekt som lagt sig varmare om hjärtat än något annat jag varit inblandad i på många år.
 
Att komma i kontakt med barn som lider av svåra sjukdomar är minst sagt omskakande och en smula overkligt. Barn med olika form av cancer, allvarliga fel på hjärtat eller lungorna mm, som springer omkring och leker som vilket barn som helst. Men med en diagnos som i många fall har en osäker utgång. Fokus flyttades från golfspelare och kändisar till det mest värdefulla som finns – barn.
 
Så otroligt starka och oförstörda varelser. Det slår så enormt hårt när man kommer nära allvarligt sjuka barn och verkligen släpper in det ofattbara. Att vissa faktiskt inte får leva längre än ett kort litet tag. Det är väl så enkelt att man som pappa innerst inne är livrädd. Jag har varit i kontakt med den känslan och det finns inget värre, det kan jag lova.
 
Vi har en son som tidigt i livet har haft svåra problem med astma och vi har kört som galningar upp till Östra med honom (avsvimmad och blå i ansiktet) ett flertal gånger för att få akut hjälp med andning, få ner en rasande puls och hög feber. Jag kommer aldrig att glömma känslan av kontrollerad panik, när jag körde nerför Kallebäcksbacken i 240 km/h och letade utandningsluft från Marius mun med ena handen och försökte styra med den andra.
”Andas han? Lever han? Klarar jag kurvan vid Liseberg?”
 
När vi kom in till Barnsjukhuset kändes det som att man kastats in i ett avsnitt av någon sjukhusserie på TV, overkligt men ändå mitt i stormens öga. Jag bar min lilla son som en degklump medans läkarna bar mina väskor. Jag kunde se det omedelbara allvaret i deras ögon. Andnöd. Alldeles för hög puls för lång tid för en 20 månader ung kille…över 230 slag per minut. De satte in alla tänkbara åtgärder med en gång. Det gick bra och hans astma blir bättre ju mer han växer tror man.
 
På sjukhuset var jag hur lugn som helst, nästan otäckt lugn…men jag inbillade mig någonstans att trots att han inte är vaken så känner han av min känslostämning. Efteråt funderade jag på om jag är fullständigt känslokall. Kunde inte riktigt förstå?
 
Någon vecka senare när vi kommit hem och jag var tillbaka i vardagen, började jag utan förvarning att gråta helt ohämmat på Järntorget. Jag kunde inte hejda det och vet fortfarande inte vad som triggade igång det. Däremot vet jag varför; vetskapen om att jag kunde förlorat min son slog till som en slägga i huvudet.
 
Några av de barn och föräldrar jag har mött under den här tiden lever varje dag med den vetskapen. De vet inte när eller om deras barn blir bättre. Fy fan, ärligt talat. Men det är självklart också väldigt viktigt att poängtera att de allra flesta överlever och får komma hem igen. Till normala liv.
 
Stiftelsens arbete med att bevara det friska i det sjuka barnet, för att försöka undvika att barn tappar livsgnistan som bevisligen är så viktig för att barnen ska tillfriskna, har verkligen gripit tag i mig. Det är ett väldigt omfattande och genomtänkt arbete, gå in på www.barnsjukhuset.nu och läs mer om datorteket, läkande trädgårdar, syskonstöd etc. Varje liten krona är guld värd.
 
Jag ville göra en film som kanske kan få betraktaren att stanna upp ett tag. Livet snurrar ju på så fort och man hinner liksom inte alltid med att känna efter och tänka till. En ”långsam” film med starka, vackra sekvenser av de sjuka barnen, ackompanjerade av en låt där sången för fram en text som står i relation till bilderna….och så relevant textning på själva bilderna som lyfter fram det viktiga arbetet som stiftelsen gör för dessa barn och familjer. Vilken familj som helst kan drabbas, när som helst.
 
Låtens titel är ”I talk to the clown” och texten är inspirerad av ett antal citat från en del olika intervjuer gjorda uppe på Barnsjukhuset, bland annat den här; ”Till clownerna berättar jag sånt jag inte vågar säga till mamma och pappa…de blir så ledsna då”. Så sade en liten flicka till mig när jag frågade henne varför det var så bra att clownerna kom på besök. Man skulle ju lätt kunna tro att svaret skulle handla om att de är så roliga och tokiga, vilket de naturligtvis också är. Jag saknar nästan ord om den kommentaren, tycker att det är så otroligt starka och modiga ord från en liten, liten flicka.
 
Texten i verserna till denna låt är dels inspirerad av pendlandet mellan hopp och förtvivlan hos föräldrar, men också den enorma viljan som mammor och pappor besitter för sina barn. De lägger allt annat åt sidan, inget annat känns viktigt i jämförelse, det har flera föräldrar sagt till mig. Den egna karriären, materiella ting och det ständiga jagandet efter olika saker åker obarmhärtigt hissen ner i prioritetsstegen.
 
Har ni en stund över, skulle det vara en ära om ni tar er tid att läsa låtens text. Jag har förstått att det kan vara svårt att ta in alla bilder och dess textningar + musik och låttext på en och samma gång. Titta gärna på filmen en gång till annars, jag hittar hela tiden nya underbara små ögonblick med barnen som jag förälskar mig i….
 
Brygga och refräng är skriven ur barnens synvinkel, eller åtminstone har jag försökt sätta mig in i hur de tänker via intervjuer och möten med dem.
 
” I can feel that you´ve had enough of drama
So let me unhurt you mama…”
 
Barnen som med sina superkrafter skyddar sina föräldrar från deras oro, och istället i vissa fall pratar med sjukhusclownerna.
För så är det faktiskt ibland har jag fått lära mig; att istället för att göra mamma och pappa ännu mer oroliga, så pratar barnen av sig mycket av sina egna jobbiga tankar till sjukhusclownerna, då de inte är några verkliga personer och på så sätt kan barnen öppna upp och förmedla sina känslor.
 
Jag tycker att de personer som tar på sig ett sådant ansvar för våra barn och lyssnar in så tunga tankar, men samtidigt orkar göra allt för att muntra upp barnen och få dem att tänka på något annat en liten stund, vilket jag sett ett flertal gånger…förtjänar en enorm respekt och de ska hyllas. Därav dessa avslutande meningarna i refrängen.
 
”…And whenever I feel like I got to much worries on my mind
When I am feeling down
I talk to the clown”
 
Förhoppningsvis ska filmen hjälpa till att dra in välbehövda slantar till Insamlingsstiftelsens arbete som är till för barn i vår absoluta närhet. Här i Göteborg. Och vilken dag som helst kan det vara en nära anhörig som får glädje av färgglada rum, clowner, datorer som ger kontakt med kompisar, läkande rum, fantasifulla lekplatser etc.
 
Denna inspelning av låten är skänkt till Insamlingsstiftelsen. Jag vill ta tillfället i akt att tacka några personer som har deltagit i produktionen av låten; Ulf ”Vinyl” Stenberg med sina magiska fingrar på klaviatur och tjejerna med de fantastiska rösterna – Claudia Froind Nyberg, Lollo Gardtman och världens coolaste 8 åring Tess Gustafsson som sjunger lead.
 
Tack också till tjejerna som studerar musik på Hvitfeldska, sällan har det låtit så vackert på kontoret som när ni sjöng upp innan de lade kör i studion.
 
Till sist; STORT tack till de fantastiska barn och föräldrar som medverkar i filmen. Det har varit en ära!